söndag 7 juli 2013

Allt går om man tror på det






Fjärde raka seger och vi är med i det absoluta tätstriden. Det känns lite overkligt, men samtidigt riktigt skön. Det var med glädje som jag lämnade Borås arena. Förra gången när vi var det säkrade Elfsborg SM-guldet och alla var glad. Idag var det inte lika många som var glada när de lämnade arenan. 
Avresa från Kopparvallen gick vid 11.30 tiden och efter en snabb stopp i Linköping drog vi mot Borås. Vädret kunde knappast bli bättre. På vägen till Borås diskuterades som vanligt både det ena och det andra. Trots att vi visste att det skulle vara en tuff match så rådde det optimism i bussen. Det var mycket snack om ”tänk om” vi vinner idag och ”tänk om” vi kunde ta en pinne. 
Väl framme var det dags för min egen del att hitta rätt på pressläktaren. Efter en del krångel blev jag placerad på hemmaläktaren och ingången till den. Lite märkligt att Borås Arena inte har större plats för TV-kameror än vad det var. Cmore fick ju knappt plats med sin utrustning på TV-tornet. 
Hur som helst. Matchen började lite avvaktande från båda laget vilket var överraskande för mig. Jag förväntade mig att Elfsborg skulle sätta fart och trycka tillbaka oss i inledningen av matchen. Det blev dock inte så. Istället var det vi som tog tag i det hela. Inför matchen poängterade Peter Swärdh att det är viktigt att våga hålla i bollen och spela eget spel. 
Det var just det vi gjorde i den första halvleken. Vi vågade och vi skapade en del framåt också. Visst det var inte några jätte heta målchanser vi skapade, men det var mycket mer än vad hemmalaget mäktade med i den första halvleken. I den 24:e minuten kom matchens första mål. Imad Zatara vände ut och in på sin bevakare innan han serverade en helt omarkerad Daniel Sjölund som nickade in 1-0. 
Jubel bland dem tillresta ÅFF:are så klart. Det är så himla svårt för min egen del. Jag ofta står bland publiken som håller på hemmalaget och kan inte visa mina känslor. Jag ville jubla, men höll mig trots allt. Man vill ju inte bli utsläng eller starta bråk på läktaren. 
Elfsborg skapade ingenting framåt under den första halvleken. Jag har inte kollat statistiken, men jag tror inte att man hade något avslut på mål efter första 45-minuter. 
Vårt försvarsspel var mycket bra. Tinnerholm stoppade Ishizaki, medan Hallingström och Moberg stoppade Bangura. Sjölund och Dogbe var hur bra som helst på mitten. Just Dogbe blev jag återigen överraskad av. Killen har inte fått så mycket speltid, men nu när han fick chansen visade han återigen vad han kan. Vilket också betyder att vi har fantastiskt konkurrens i laget. 
Publiken på Borås Arena visade sitt missnöje och buade ut sitt lag. Halvtidsvilan blev hetsig för min del. Då det inte fanns någon ström på läktaren där jag stod och filmade blev det spring två trappor ned till pressrummet. Trots stress och annat hann jag tillbaka innan den andra halvleken började. Det tar lite tid att föra över filmen från minneskortet till dator. 
Jag trodde att Elfsborg skulle komma ut taggade till den andra halvleken. Javisst var dem taggade, men det fanns ett lag på andra sidan som trodde stenhårt på en seger. Där med kontrollerade vi inledningen av den andra akten. Elfsborg kom i princip ingenvart. Johan Larsson och Bangura sköt varsin skott som gick över. Vi skapade två bra lägen i inledningen. Först var det Anton Tinnerholm som prickade stolpen och strax därefter hittade Sjölund fram till john Owoeri som fick ett jätte läge, men fick ingen fart på nicken som räddades av målvakten. Måste säga att John borde ha gjort mål. 
Efter det tog hemmalaget över initiativet. Elfsborg skapade en del farliga lägen, men när inte Henrik Gustavsson stod ivägen så sköt man över eller utanför. 
Det värsta med mitt jobb är som sagt att inte kunna visa känslor. När domaren blåste av matchen ville jag bara skrika. Snabbt plockade jag ihop mina saker och gick mot bussen. Glad som fan lämnade jag arenan. 
När jag kom fram till bussen utbröt tjafs. Fem-sex killar som förmodligen håller på Elfsborg (de hade inga märken eller tröjor som visade det) började tjafsa med oss. Jag hann precis innan helvetet bröt löss. Efter fem minuter var det åter lugnt och alla var inne i bussen. Alla utom jag och en kille till. 
Två saker som jag reagerade på. 
Alla som följer min blogg och känner mig vet vad jag tycker om vakter och polis på våra arenor. Utanför arenan fanns få vakter och knappt någon polis. Det framkom sen på bussen att killarna som stod där väntade på att vi skulle komma ut. De försökte med att sabba vår buss och chauffören var orolig efteråt. Hur är det då möjligt att vakter och polis missade dessa killar?
På Kopparvallen måste vi ha hur jävla många vakter som helt trots att matchen inte klassas som högriskmatch. I Borås är det tydligen andra regler som gäller. 
Hur som helst. Jag pratade med polisen och begärde poliseskort eftersom jag anade att dessa killar stod och väntade på oss någonstans på vägen. Först fick jag till svar att polisen inte hade resurser, men efter ett tag fick vi en bil som följde oss bort från arenan. Och mycket riktigt stod killarna vid vägkanten några hundra meter bort från arenan. 
Vi får se hur det kommer att sluta och hur diskussionen kommer att vara. Väl på bussen var det glädje och sång som ekade. 
Själv satte jag ganska snabbt med att redigera video från matchen. När jag kom hem gjorde jag det sista och gick till säng med en underbar känsla i kroppen. 
Det var allt från mig för den här gången. 


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar