Insatsen mot Djurgården ger mig hopp om framtiden

Att matchen mot Djurgården skulle bli en tuff historia skrev jag om i mitt förra inlägg för ett par dagar sedan. Djurgården har under den här säsongen presterat bra fotboll och lagets form talade för en tuff match för vår del. 

Lägg där till att Alberis da Silva inte kunde vara med på grund av skada och att Daniel Hallingström var avstängd så var det inte speciellt mycket som talade för oss inför den här matchen. 

Att våra två mittbackar sakandes i den här matchen gjorde att lånet från Kalmar fick starta den här matchen. Tor Øyvind Hovda hade tränat med laget två-tre gånger, men vilken hjärta han visade i matchen mot Djurgården. Jag brukar inte skriva om enskilda spelare. Varken om dom är bra eller dåliga, men den här gången kan jag inte låta bli. 

På vägen till Stockholm stannade vi för att äta och hade även taktikgenomgång samtidigt. Taktiken var att vi skulle spela fotboll och hålla i bollen. Vi skulle absolut inte lägga oss och försvara oss hela matchen. 

När Jonas Eriksson blåste igång matchen fick vi se ett topplag i ruggigt bra form mot ett gäng vars självförtroende inte är på topp. Nej jag bara skojar. Det var något helt annat som vi fick se. Jag var i söndags och besökte toppmatchen mellan Norrköping och Göteborg. Det vi fick se på Tele 2 igår var i samma klass tycker jag. 

Djurgården försökte att spela sitt eget spel. Man försökte komma runt på kanterna, men lyckades inte speciellt bra med det. Vi stängde ner ytorna och vi kämpade för varandra. 

Det ska sägas att även Djurgården fick göra om i sitt lag. Kevin Walker var avstängd och Haris Radetinac borta på grund av skada. Men att Djurgården har kvalitéer utan dessa två killar är det inget att snacka om. 

I inledningen av matchen hade vi lika mycket boll som Djurgården och några stora chanser skapades inte. Första riktigt heta målchansen kom i den 16:e minuten när ett inlägg nådde fram till skyttekungen Nyasha Mushekwi vars cykelspark träffade ribban. 

Under den första halvtimme uppträdde vi inte som ett bottenlag. Tvärtom, vi visade mod och höll oss till gameplanen till fullo. I början av matchen skallade Hovda ihop med Djurgårdens mittback Omar Colley. Båda två blödde och det ledde till att båda lagen spelade elva mot tio några gånger i den första halvleken. Både Hovda och Colley fick plåstras om under halvlekens gång. 

Vår första möjlighet framåt kom i den 32:a minuten. En lång boll nådde fram till John Owoeri som tog sig förbi just Colley och sköt utanför. Fyra minuter senare var vi nära att ta ledningen. Owoeri kom runt på vänsterkanten och spelade in bollen framför mål. Det var mycket nära att Colley stötte in bollen i det egna målet, men bollen gick dessvärre över ribban. 

Vi var på väg mot pausvilan när Djurgården fick en frispark. Henrik Gustavsson fick för första gången i matchen visa sina kvalitéer när han först räddade frisparken till hörna. På den efterföljande hörnan fick Mushekwi på ett bra skott, men Gustavsson räddade. 

0-0 i halvtid och känslan var mycket bra hos mig. Djurgården fick inte igång det spelet man är vana att visa upp i sina matcher. Djurgården såg stundtals konfunderade och obeslutsamma ut i den första halvleken. 

Från min position sprang jag ner mot omklädningsrummet. Där mötte jag elva krigare som var nöjda med insatsen i första halvleken, men som var beslutsamma att samma inställning skulle fram även i den andra halvleken. 

Jag själv pratade kort med Roar Hansen och gav honom det jag såg från TV-tornet. 

När den andra halvleken blåstes igång blev det öppnare spel än i den första. Djurgården hade mer boll och började trycka ner oss i jakten på ett ledningsmål. Första chansen i den andra halvleken kom i den 53:e minuten när Mushekwi sköt över. 

Tre minuter senare var Kristian Bergström mycket nära att hitta fram till Simon Skrabb efter ett fint anfall från vårt sida. Dessvärre hann Kenneth Höie precis ut och plocka bollen framför fötterna på Skrabb. I den 58:e minuten var vi nära att ta ledningen. Återigen ett bra anfall där bollen nådde ut till Martin Christensen som slog ett bra inlägg. Skrabb nickade bollen på en försvarare och vidare tätt utanför. 

I den 64:e minuten tvingades Hovda kasta in handduken. Hans skada hade svullnat upp och han såg mer eller mindre ingeting. Istället slängde Hasen in Ajsel Kujovic och drog ner Skrabb på mitten. Det draget gjorde mig livrädd. Skrabb är ingen bollvinnare, men vi hade inga andra alternativ helt enkelt. 

Därefter tog Djurgården över matchen. Det var illa ute under en period. Då klev Henrik Gustavsson fram och spikade igen. Först svarade han för en kanon räddning i den 68:e minuten, när Jesper Arvidssons inlägg hittade fram till inhopparen Sam Johnsson som fick en bra nick. 

I den 75:e minuten var samme Johnsson mycket nära att stöta in ett inlägg från Daniel Bernsten, men han inte riktigt fram. Mitt i hemmalagets press stack vi upp med en möjlighet genom Christensen vars skott från distans gick rakt på målvakten. 

I slutet av matchen tryckte Djurgården på. Med sju minuter kvar svarade Gustavsson för ännu en kanonräddning när Johnsson höll sig framme på Arvidssons inlägg. 

Med tre minuter kvar hade vi lite tur med oss. Det är något vi saknat under den här säsongen. Mushekwi fick på ett avslut. Gustavsson räddade, men bollen var på väg in i mål, när Andreas Dahlén dök upp på mållinjen och slog undan bollen. Djurgården behöll trycket och Kerim Mrabti avslutade men Gustavsson räddade. 

När Jonas Eriksson blåste av matchen efter närmare 95-minutersspel kunde jag konstatera att vi hade tagit vår första poäng på bortaplan. 

För första gången den här säsongen fick vi med oss något. För första gången den här säsongen hade vi med oss lite tur. Det ska sägas att jag var livrädd under sista fem minuterna och när jag kom till omklädningsrummet skakade mina händer, men jag kände stolthet. Jag kände stolthet över ett lag som kämpade för varandra. Jag tror att även spelarna kände likadant. 

Efter presskonferensen var det avresa hem. Vi landade på Kopparvallen strax för klockan två. Själv satte jag mig och redigerade klart sammandraget från matchen innan jag drog hem. 

Efter en snabb kopp kaffe slängde jag mig i säng runt fem tiden. Klockan ringde 10.00 för en ny avresa mot huvudstaden. Dock blev det ändrade planer när jag kollade mina mail. Det var inga bra förhållande för att sända matchen mot Hammarby. Istället för en ny resa till Stockholm blev det hemmaplan med lite annat arbete. 

Jag känner fortfarande stolthet över ett lag som kämpade i 95-minuter. Det ger mig hopp inför fortsättningen. Vi är nu sex pinnar från säker mark och fem poäng upp till en kvalplats. 

Vi lever i allra högsta grad och efter gårdagens insats finns det verkligen hopp om spel i Allsvenskan även nästa säsong. 

Det var allt från min sida för den här gången. Ta hand om varandra för att det är en hård värld vi lever i. 

I MED OCH MOTGÅNG!