Det svider som fan

Just nu är allt svart och så kommer att vara ett par dagar framöver, efter förlusten igår i derbyt mot Norrköping. 

Ska dock börja med att säga att det är helt otroligt och mest fantastiskt att Tre Kronor tog guld. Som jag skrev igår så var det nog inte många som trodde på guld efter gruppspelet. 

Nu till det tråkiga förlusten. Det finns verkligen förluster som tar jävligt hårt på mig. Gårdagens är en sådan. Inte bara för att vi förlorade derbyt utan för att vi var det bättre laget och för att vi spelade ut Norrköping i den första halvleken. Att det inte finns någon rättvisa i fotbollen vet dem flesta om. Att fotbollen går ut på att göra mål vet ju alla. Skillnaden igår var just att Norrköping gjorde mål på dem få chanser laget skapade. 

För min egen del började dagen med kaffe på hemmaplan. Vid tio tiden var det dags att dra mot stationen och sedan vidare mot Norrköping. Vi var ett gäng som valde att åka till Norrköping ganska tidigt, för att kunna ladda upp inför matchen. Redan på bussen började sångerna och stämningen började stiga redan halv elve på förmiddagen. Känslan var bra inför derbyt. I Linköping var det flera av kompisarna som anslöt sig till och sångerna fortsatte även på tåget mot Norrköping. När vi anlände till Norrköping trodde jag att vi skulle mötas av polisen, men så var inte fallet denna söndag. En bengal tändes redan vid ankomsten bara för att höja upp stämningen ännu mer. 

Vi hade bokat en lokal pub och vi gick från stationen i Norrköping mot puben som låg centralt i Norrköping. Uppladdningen var bra, men vid tre tiden uppkom problem. Efter en mindre tjafs med personalen på puben, där vi blev mer eller mindre lurade vad det gäller servering av öl, började personalen spela IFK Norrköpings låtar i högtalarna. Vi valde att lämna platsen och förflyttade oss några hundra meter upp till en annan pub. Personalen där var betydligt mycket trevligare. 

Stämningen var verkligen på topp och vid fyra tiden valde vi att mitt i regnet började gå mot arenan. Väl framme vid arenan bar vi in all TIFO och annat och bussarna från Åtvidaberg anlände. Uppskattningsvis var vi sammanlagt runt 1000 personer på bortastå. 

TIFO kampen och kampen på läktaren skulle jag vilja säga slutade oavgjort. Till en början var det ganska dåligt drag på vår sektion, men allt eftersom blev det bättre och bättre. 

Själva matchen började avvaktande, men efter fem-sex minuter var det vi som tog tag i det hela. Vi hade spelövertaget och det resulterade i några halvchanser. I den 19:e minuten kom kallduschen som det inte vore nog att vi redan fått en mängd regn på oss. Norrköping som dittills inte haft ett rätt i matchen fick en hörna. På den hörna lyckades vi inte få undan bollen och Andreas Johanson lyckades med tur att få in den i mål. 

I det här läget var det riktigt tungt att ligga under, med tanke på att Norrköping inte skapat något vettigt framåt. Vi på läktarna samlade ihop oss och precis som laget nere på plan gjorde vi vad som stod i vårt makt att förändra resultatet. Trycket från vår sektion ökade och nere på plan ökade även trycket mot Norrköpings målet. 

Vi radade upp chanser i mitten på den första halvleken. Kristian Bergström hade ett par bra lägen, men skotten satt inte på mål. Även Imad Zatare hade två bra lägen att kvittera, men inte heller han hade siktet rätt inställt. I den 29:e minuten var det då äntligen dags för kvitteringen. Efter ett flygande anfall, slog Martin Christensen slog ett inlägg. Bollen kom till Bergström som satte dit kvitteringen. Jubel utbröt på vår sektion och nu kändes det som att vi var på väg att vända hela matchen. Vi hade spelet och vi skapade chanser. 

I den 36:e minuten var det nära att vi tog ledningen. Muhammed Abubakari fick ett jätte läge, men hans fina avslut räddades av målvakten. 

1-1 i halvtid kändes inte på något sätt rättvist. Det stora snackisen i halvtid var just att vi borde ha gjort fler mål. Det kom folk även fram och ville prata om vårt TIFO som vi visade upp. Alla var positiva och tyckte att det var kul att vi gjorde så stort som det nu blev. 

Känslan inför den andra halvleken var bra. Spelet från den första halvleken bidrog starkt till den känslan. Den andra halvleken började med lite mer spel från Norrköping. Vi spelade dock bra och Norrköping hade svårt att skapa några heta lägen. Närmast ett mål där var Thordvalsson som höll på att komma helt fri och få öppet mål, men Erik Moberg räddade oss från det. 

Den andra halvleken blev en konstig historia. Norrköping hade spelövertaget i början, men efter tio minuter återtog vi kommandot. Vi skapade inte lika många heta målchanser i den andra halvleken. Kristian Bergström var närmast med ett skott som smet strax utanför. 

Efter en fin period från vår sida, kom Norrköping tillbaka in i matchen och med en kvart kvar att spel kom målet som avgjorde matchen. Vårt försvar var inte riktigt med när Andreas Johansson spelade fram Martin Smedberg-Dalence som placerade in bollen i mål. Efter det orkade vi inte komma tillbaka. Resten av matchen kontrollerades av Norrköping ganska enkelt och som sagt vi hade inte kraft kvar att skapa något framåt i slutet av matchen. 

När domaren blåste av matchen var det bara tomt inombords. Spelarna var framme och tackade för stödet och vi lämnade arenan ganska snabbt i stort besvikelse. Resan hem blev en tung historia. 7 mil hem kändes det som 70 mil. 

När jag kom hem var det svårt att sova. Jag vevade bilderna från matchen framför mig och när jag såg den första halvleken igen blev det ännu värre. Vi spelade verkligen ut Norrköping som såg ut att vara bottenlag i Superettan. 

Som jag skrev i början. Fotbollen går ut på att göra mål och sätter man inte sina lägen, vinner man inga matcher. Det är det enkla förklaringen till förlusten igår. Nu lär det ta några dagar innan man kommer över det hela. På torsdag väntar en ny match mot Mjällby, men just nu har svårt att se fram emot den matchen.